Jag är som sagt lite oppepad på livet, inte så att jag är deppig utan mer.. förstrerad och irriterad  kanske man kan säga, och lite deppig ändå.

 

Jag gick ju ut gymnasiet för ett halvår sedan och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med livet. Vad jag  vill bli, eller vad jag vill plugga eller någonting alls känns det som. Eftersom det finns så många utbildningar så orkar jag inte riktigt ta tag i det heller utan jag gör det enklaste: jag unviker att tänka på det och struntar i det.

Inte den bästa lösningen, eller det är ingen lösning eftersom tiden går och jag blir bara mer och mer irriterad på mig själv att jag inte ens kollar upp mina olika alternativ.

Men eftersom jag inte vet vad jag vill, så har jag inget tydligt mål att sikta mot och det gör att min motevation att kolla utbildningar inte är så värts hög. När jag någongång kollade runt lite så blev jag nästan mer förvirrad än vad jag var innan, för hur ska jag vid 19 års ålder kunna veta vad jag har nytta av i framtiden? Varför måste jag göra vad som känns som ett nästan livsavgörande beslut nu?

Då finns det folk som säger att blir det fel kan man alltid börja om eller att dom fortfarande inte vet vad dom vill bli, men det känns inte speciellt tröstande..

 

Sen jobbar jag just nu halvtid vilket gör att dom dagarna jag inte jobbar känns som att jag "slösar", som att min ungdom försvinner eller hur jag nu ska uttrycka mig. Jag vill därför jobba heltid så mitt sabbatsår blir ett jobbår och sammtidigt få in lite pengar så jag kan börja spara till en resa, körkort eller lägenhet (lägenhet kan vi gå in på en annan gång). Så därför ska jag nu försöka byta jobb eller skaffa mig ett till. Men det är "osäker mark" för mig och därför lite läskigt, men jag försöker ha ett av mina favorituttryck i åtanke, "if you want something you never had you have to do something you've never done before", och bara köra.