Jag läste ett av mina inlägg för ungefär exakt ett år sedan där jag skrev om mina tankar inför framtiden och min frustration om att inte veta vad jag vill.

Frustrationen är fortfarande kvar, och jag vet fortfarande inte vad jag vill, men den är inte lika tydlig, sen om det är för att jag har vant mig vid den, ignorerar den eller för att jag inte är lika stressad inför framtiden längre vet jag inte. Antagligen någon av dom två första.

Jag pratade med min pappa om London och som vanligt kom vi in på livet och framtiden, rättare sagt min framtid. Han föreslog då att jag skulle göra en lista med mål och sätta dem inom en tidsram och skriva ner vad jag ska göra för att uppnå dem.

Då känner jag inte jag att jag slösar min tid och mina sabbatsår utan att jag har en plan. Eftersom det går bra på jobbet och jag nu ska bli skiftledare så känns det även som att mitt slit med alla nätter har gett resultat, så jag vill fortsätta på den positiva känslan. För vafan, jag kan ju om jag vill!!

Övergripande mål 2015:

- Komma igång med träningen igen

- Sluta äta så mycket skitmat

- Ta körkort

- Bli en grym skiftledare på McDonalds

- Hitta en utbildning till 2016

Upplagt av mig 2011 och nu har jag äntligen fått det såhär tre år senare, och det var definitivt värt väntan!

Jag har aldrig mått bättre på den fronten samtidigt som jag aldrig har mått sämre fysiskt. Allt, eller det mesta, grundar sig i att jag enbart jobbar natt mot min vilja egentligen.

Jag sover halva dagarna så min dygnsrytm blir helt sabbad. Men eftersom jag också är vaken på dagarna för att träffa min familj, mina vänner och min pojkvän så sover jag oregelbundet hela tiden.

Jag är konstant trött på grund av detta och vaknar aldrig upp och känner mig pigg, utan bara trött, grå och hängig. Detta resulterar i att jag knappt orkar träffa folk med normala dags-rutiner. Jag går hela tiden om min familj så jag ser dom knappt. Jag orkar aldrig träna, jag äter dåligt och jag blir sjuk hela tiden.

Jag har pratat med mitt jobb men inget händer, där har jag fått höra att i april så ska det nog gå att ändra. Men hur fan kommer jag må då om jag nu mår såhär? Och vill jag ens veta det?

 

Just nu så är jag "just breathing". I ridningen så finns det ett uttryck som heter "att åka häst" det betyder att man bara sitter på hästen och inte gör något, utan bara åker med. Men när man rider så arbetar man hela tiden och kämpar för varje steg hästen tar. I nuläget så åker jag häst fast på livet, om ni fattar vad jag menar. Jag bara "är" istället för att leva.

Jag har inte gett upp mitt liv helt, men det som jag nämnde tidigare, att det känns som om jag slösar bort vissa dagar.

 

Jag vill göra en förändring men vet inte riktigt hur, eller jo jag vet, men eftersom förändring är lite skrämmande så är det enklare att fortsätta i samma spår som jag gör nu. Men jag måste ta mig i kragen. få ändan ur vagnen och allt det där för jag vill inte sitta och vara halvnöjd med mitt liv, jag vill vara helt nöjd.

 

Förändringar:

- Jag vill få mer pengar så jag kan börja spara till en resa eller lägenhet, alltså måste jag jobba fler timmar

- För att jobba mer måste jag be Donken om fler timmar eller skaffa ett extra jobb

- Jag vill plugga i framtiden, alltså måste jag titta igenom utbudet av utbildningar

- Jag vill träffa mina vänner mer, alltså måste jag anstränga mig mer och planera bättre så vi hittar en dag att ses

- Jag vill fortsätta att träna tre gånger i veckan varav två på Sats, alltså måste jag planera mina lediga dagar så jag kommer iväg

- Jag vill få klart mitt rum hos mamma, alltså måste jag rensa och hitta bilder att fylla väggarna med

Jag är som sagt lite oppepad på livet, inte så att jag är deppig utan mer.. förstrerad och irriterad  kanske man kan säga, och lite deppig ändå.

 

Jag gick ju ut gymnasiet för ett halvår sedan och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med livet. Vad jag  vill bli, eller vad jag vill plugga eller någonting alls känns det som. Eftersom det finns så många utbildningar så orkar jag inte riktigt ta tag i det heller utan jag gör det enklaste: jag unviker att tänka på det och struntar i det.

Inte den bästa lösningen, eller det är ingen lösning eftersom tiden går och jag blir bara mer och mer irriterad på mig själv att jag inte ens kollar upp mina olika alternativ.

Men eftersom jag inte vet vad jag vill, så har jag inget tydligt mål att sikta mot och det gör att min motevation att kolla utbildningar inte är så värts hög. När jag någongång kollade runt lite så blev jag nästan mer förvirrad än vad jag var innan, för hur ska jag vid 19 års ålder kunna veta vad jag har nytta av i framtiden? Varför måste jag göra vad som känns som ett nästan livsavgörande beslut nu?

Då finns det folk som säger att blir det fel kan man alltid börja om eller att dom fortfarande inte vet vad dom vill bli, men det känns inte speciellt tröstande..

 

Sen jobbar jag just nu halvtid vilket gör att dom dagarna jag inte jobbar känns som att jag "slösar", som att min ungdom försvinner eller hur jag nu ska uttrycka mig. Jag vill därför jobba heltid så mitt sabbatsår blir ett jobbår och sammtidigt få in lite pengar så jag kan börja spara till en resa, körkort eller lägenhet (lägenhet kan vi gå in på en annan gång). Så därför ska jag nu försöka byta jobb eller skaffa mig ett till. Men det är "osäker mark" för mig och därför lite läskigt, men jag försöker ha ett av mina favorituttryck i åtanke, "if you want something you never had you have to do something you've never done before", och bara köra.

Så sant!

 

Ibland på gymet ser jag tjejer som är hårt sminkade och inte riktigt ser ut att anstränga sig, eller på väg ut från gymet och det synns inte att de har tränat. Jag vet att det inte synns lika mycket på alla när de anstränger sig, men när man är på gymmet, eller tränar, så handlar det inte om att se så bra eller söt ut som möjligt. Allt det här med att det är fult eller pinsamt att bli röd i ansiktet, svettas eller liknande är ju bara så töntigt! Du är där för att träna, så gör det då och skit i hur du ser ut, vem bryr sig ändå? Ingen!

Jag skrev innan om kalorerna i en semla och en annan sak jag tycker börjar bli skrämmande är alla träningsbilder på instagram. Inspirationsbilderna där (ofta) en solbränd, smal tjej visar upp sin tränade mage. Men saken är den att hennes revben och höftben ofta sticker ut. Och bilder är då taggaed med "thin", "perfect", "inspiration" och så vidare. Fine, bra med ispiration och viljan att få en stark kropp men själva idealet är sjukt. Att folk tycker att en trådsmal tjej med utstickande revben är en inspiration? Jag tykcer hon ser läskig ut, nästan anorektiskt med muskler typ.Träningsinspiration för mig är en tränad person där revbenen inte syns!

 

Jag har en hangup på det här med vikt och träning. Till exempel när jag hörde på radion något om att "hur ska du få bort dom där extra kalorierna från den feta grädden på semlorna, jo dansa till 45 hits non stop..". Visst, det kanske inte var menat något speciellt utan bara för att få göra reklam för sin station. Men budskapet blir ju helt fel. Ska man inte kunna äta en semla på fettis-dagen utan att behöva tänka på hur man ska förbränna bort kalorierna? Vad är det för sjuk tankesätt?? Att inte kunna unna sig något, någonsin? Bara för att du äter en semla betyder det inte att du går upp i vikt, det krävs ganska många fler semlor än så.

 

Visst, det är inte bra att äta onyttigt varje dag, och det kan vara bra att bara ha två godisdagar. Men det betyder ju inte att man aldrig får bryta mot detta. Ibland måste man unna sig något bara för att det är gott. Livet består ju till så mycket av att äta någonting, frukost, lunch, mellanmål, middag eller efterrätt. Jag tycker det är sjukt att hänga upp sig på kalorier som jag hör många gör idag. för återigen att bli nöjd med sig kropp börjar inifrån!!

Innan sommaren som var, alltså under våren så var det många som tränade för beach 2012.

 

Jag tycker att man kan ha sommaren som en motivation, men ska man bara träna hårt på våren och sedan slappa resten av året? Det låter inte så smart, enligt mig. Tränar du året om håller du din figur, muskler eller kondition hela året och du kommer garaneterat må bättre året om, även innan sommaren för då vet du att du är tränad. Tränar du året om behöver du inte heller börja om från noll när våren kommer.

 

Som jag har sagt tidigare tycker jag man ska träna för att må bra och för att man tycker det är kul. Inte för att du skäms för din kropp, för att tycka om sig själv börjar återigen, innifrån!

Något som skrämmer mig är det här med mat och vikthets, att man ska räkna kalorier och hur mycket man måste träna för att förbruka det man ätit och så vidare.

 

Mat är livsviktigt. Vi måste äta för att få energi, för att orka med vardagen och varför ska då det vi stoppar i oss inte vara gott? Vi äter minst tre gånger om dagen (egentligen borde minst antalet vara fem, inkluderat mellanmål) och varför ska det då vara en jobbig grej, en sak laddad med ångest, varför inte njuta av det du stoppar i dig? Och varför denna hets om att man måste vara så otroligt smal? Blir man lyckligare då? Det tror jag inte ett dugg på! Går du ner i vikt, fast du redan är smal, tror jag att du vill ändra något annat sen, eller gå ner mer . Det kommer alltid handla om att ändra något på dig själv. Att må bra, bli nöjd med dig själv, din kropp, ja hela ditt utseende startar inifrån! Att sträva efter en vikt du hade för flera år sedan är inte rimligt, kroppen förändras.

 

Träning borde vara något du ser fram emot, något du gör för att det så jävla kul, inte för att du måste, inte för att förbränna chipsen du åt tidigare under dagen. Träning behöver inte vara på ett gym, det kan vara gå med hunden, dansa, gå promenader, åka inlines, bergsklättra, vad som helst. Men gör det för att det är kul, inte för att du måste!

 

Visst, det är inte bra att äta onyttigt varje dag, det är hälsosamt att träna och det finns absolut människor som är överviktiga och vill gå ner i vikt, men det är inte dem jag vänder mig till. Jag pratar om unga (oftast) tjejer som vill gå ner i vikt, kollar innehållsförpackningen efter kalorimängden och planerar hur de ska få bort den senare. Tjejer som tycks ha glömt bort att mat är "naturligt" om otroligt gott. Målet borde vara att må bra inte gå ner i vikt!

Jag tycker att man ska kunna äta det man är sugen på, för god mat är en njutning något som, i alla fall för mig, gör livet bättre.