Vecka 24


Idag hade jag en bra morgon. En bra morgon är utan stress, jag kan fixa mig i lugn och ro och byta kläder tre gånger utan att behöva stressa till tåget.
Sen är det äntligen lite varmt ute igen och blå himmel vilket är superskönt!

Jag har tänkt lite på mina morgonrutiner och har kommit fram till att när jag har tiden att hitta den perfekta outfiten och kan lägga extra tid på bryn och fransar (som alltid tar längst tid) så får jag en bättre start. Jag känner mig mer nöjd än om jag behöver stressa eftersom jag tycker att det är roligt att fixa, matcha och trixa!

Känns bra


Från att inte våga räcka upp handen i skolan till att kunna hålla skift och utbildningar, lösa problem i stressade situationer, ställa om från försäljning under tidspress till friare tyglar.
Jävlar vad jag kan!

OTH


I beg to differ


Really? Du baserar din åsik om någon annan helt baserat på din bästa väns åsikt? Så om hen inte gillar glass så gillar du inte heller det?
"There is two versions of every story" så döm inte ut någon du inte känner, för vad är det som säger att din bästa vän är den som har "rätt"?
Och varför ens lägga energi på att hata någon du inte känner?
Jag tycker den mentaliteten är oerhört barnslig och sorglig.

Internationella kvinnodagen




Update


Idag har jag jobbat och varit på bio med pappa.
Annars så har jag börjat söka jobb och så smått tagit tag i min kost. Jag faller lätt in i bekvämlighet och äter Donken-mat när jag jobbar för att jag är lat (och ääälskar dubbel cheeseburgare!).
Den maten är ju inte så bra så har haft matlådor och när jag föll för frestelsen här i torsdags så åt jag äpplen istället för pommes vilket är en förbättring.
Jag har också blivit duktigare på att bara äta onyttigt på fredagar och lördagar vilket är en utmaning när blodsockret är lågt.
Jag försöker också ligga i sängen vid tio så jag får sova och, till sist, har jag börjat gå längre promenader med Linus för att få in någon typ av träning.

Alla nya vanor handlar för mig om att ta små realistiska steg, ett nytt tänk och att undvika att falla in i gamla vanor genom att planera och lära från mina misstag. Jag vill känna mig pigg och stark och må bra som i somras. Då var jag duktig och åt bra, tränade 2-3 gånger per vecka och då mådde jag bättre och sov bättre och livet kändes roligare. Det är nämligen lite mörkt i höstmörkret just nu..

Vänner

Jag träffar Arre ungefär en gång i veckan och jag kommer se till att fortsätta med det eftersom hon ger mig en bra känsla efteråt när vi skiljs åt. Vi kan ha pratat ut om livet, något problem eller bara haft ett bra snack och jag blir fylld med massa positiv energi, som att allt jag har på min to do lista går att fixa idag. Orken att ta tag i alla jobbiga saker, som sällan finns där, har kommit fram som från ingenstans!

Arre, och alla andra personer, som får mig att må bra och så peppad är personer som jag kommer hålla hårt i för jag anser att vänskap ska göra att man höjer varandra att bli bättre, vänner ska inte dra ner varandra med pikar eller liknande. Livet är redan kämpigt så man behöver folk som hjälper till att kämpa med en!


Jag kan själv!

Nu när jag har målat mitt rum hos pappa så slog det mig en sak, hur skönt det är att kunna fixa saker själv. Att veta att jag fixar det, jag behöver inte hjälp av pappa eller anpassa mig efter hans schema för att måla utan jag kan själv, inga problem!
Det som är jobbigt med vuxenlivet är att helt plötsligt (känns det som iallafall) så ska du fixa allting själv. Ska du till läkaren till exempel, då får du boka tid själv, ta dig till mottagningen, prata med personalen där och se till att få medicin. Innan så "åkte" jag med och sa vart det gjorde ont typ. Men nu är jag vuxen och  ingen kommer fixa det åt mig längre, ingen kommer hålla mig i handen. Det är skrämmande och jobbigt eftersom det är nytt och ovant men det känns jävligt bra när jag klarar det och jag vill inte heller ha någon hand att hålla i. Jag känner mig självständig och det stärker mig som person vilket känns väldigt bra.

Något jag absolut inte vill vara är beroende av någon annan. Vill jag sätta upp en tavla, måla om, montera ihop en möbel eller vad det nu är så fixar jag det. Absolut kan jag fråga om tips från mina föräldrar men jag behöver inte deras hjälp med att göra det. Jag kan själv!


Stop the madness

Bild från Google
 
Något jag inte alls tycker är snyggt är när bh-banden syns!
Har du en klänning, topp eller tröja som är antingen urringad i ryggen, utan ärmar eller har smala band så bär en axelbandslös bh!
Det förstör hela intrycket och outfiten när banden syns. Speciellt eftersom jag tycker att smala band till klänningar är så fina!
Det finns bra axlbandslösa bh:ar på till exempel Twilfit eller Triumph där du kan få hjälp att verkligen hitta någon som sitter bra och inte åker ner eller liknande. Jag har en svart från Twilfit som sitter jättebra under hela dagen som jag älskar. Så ta tiden och köp en axelbandslös bh för det betalar sig i längden!

Inga ord

Idag så träffade jag Aurelie i Farsta för en fika och lite snack innan jag åker till Turkiet på måndag (!!!) och vi kom in på ämnet människor. Mer specifikt människor som inte kan upföra sig som mäniskor i olika sociala situationer i sociala medier.
Jag vet inte om ni har sätt det men på Facebook finns det nu en grupp som heter "Snubbarna". Dom får inskickat av (majoriteten) tjejer konversationer (sms, chattar av olika slag) där killar skriver hemska grova saker till dom. Anledningen? Jo, att dom inte svarar, eller säger att dom inte är intresserade. Dessa killar blir då så provocerade att dom kallar tjejerna för hora, fitta, bitch osv och en hel del grövre saker. Behöver inte ens bli avvisade för att börja attakera och min lilla undran är ju då VARFÖR?? Varför i helvete, rent ut sagt, har du rätten att skriva så till en annan människa? Och över ingenting? Svaret är att du har aldrig rätten att skriva så. Varför räcker det inte med ett "jag är inte intresserad"? Varför måste man då börja att attakera personen och kalla denne för massa namn? Mår man så dåligt så att man inte tål minsta avvsning? Och var är spärren i hjärnan att "såhär gör man inte"?
Jag förstår verkligen inte logiken bakom. Beror det på att det är bakom en skärm och man kommer undan med det? Kan man inte skilja på rätt och fel? Vanligt hyffs? Skulle man misshandla, mörda om man kom undan med det, eller är det skärmen som är avgörande? Man ser inte den andres reaktion, man klickar bara på skicka, så är det klart, skyddad bakom skärmen. Men ändå. Så jävla onödigt.
Jag tycker det inte är mer än rätt att dom läggs ut på Facebook med namn. Dom får stå för vad dom har gjort för detta är vidrigt.

#tb

I Italien med Enskede
 
När jag inte kunde sova igårkväll  så kollade jag igenom mitt arkiv och läste lite. På bilden så är jag i Italien med Enskede-laget och påväg från en match tillbaka till vårat hotell om jag inte minns helt fel. Jag minns även att väskan i mitt knä gick sönder efter jag bara använt den kanske två gånger..
När jag bläddrade genom mitt nerskrivna liv här så kom jag på att jag faktiskt har glömt en hel del om mitt liv. Vardagssaker som hur det var under gymnasietiden på Jensen, fotbollen och ridningen. Hur jobbigt det var med allt plugg, hur nära jag var på att få IG i spanska i ettan, alla fotbollsträningar i regnet, matcher, ridningen varje lördagmorgon, väntan på att bli 18 och väntan på alla helger och speciellt, väntan på att få lov.
 
Idag så jobbar jag oregelbundna tider, olika dagar i veckan och även på helgerna så jag har förlorat den där "fredagskänslan" eftersom att jag oftast jobbar lördag eller söndag. Så dagar, veckor och månader går ihop och jag har inte riktigt kol vad som hände när. Men det lär väl ändras när jag får lite mer "normala" rutiner I guess..

Music = Life



Det BÄSTA jag har läst på länge. Och det är så sant!
Jag har alltid tänkt att musiken hjälpte mig genom allt jobbigt men det var mer en kraft, inspiration att orka hjälpa migsjälv. Och hur häftigt är inte det? Att en låt kan frambringa mod, energi, minnen och framförallt att veta att du är inte ensam..

Gjort är gjort



Förut tänkte jag på vad som hade hänt om jag hade agerat annorlunda i livet, gjort annorlunda val. Jag tänkte på frågor som "hur hade mitt liv sätt ut idag? Hade jag haft fler vänner? Hade jag rest mer? Upplevt mer? Haft det bättre?". Och den största och jobbigaste frågan, "Valde jag fel?".
Idag så har jag slutat tänkte så för att jag får inte ut någonting av det. Det är bara slöseri med tid att tänka på "vad som hade kunnat vara" det är mycket bättre att se framåt istället. Det är ju där jag har en chans att påverka, gjort är ju redan gjort. Och hade jag valt annorlunda så hade jag ju inte varit den jag är idag och jag är stolt över den starka person som jag faktiskt nu är!
Enda gången jag idag tittar bakåt är för att se hur långt jag faktiskt har kommit och det ger mig en fet egoboost!
Skit i att ångra val, ta lärdomen med dig och se framåt så blir det mycket bättre nästa gång, det är inget slöseri om du lärde dig något, det tog mig bara lite tid att inse det.

Varför jag älskar lyckliga slut

Och så levde dom lyckliga i alla dina dagar!
De bästa filmsluten är de som slutar lyckligt. Killen får tjejen, alla hjältar överlever, skurkarna gör det inte eller åker in i fängelse och så vidare.
Oftast så är det så att jag inte gillar filmer som inte har lyckliga slut. Till exempel så har jag aldrig sett Titanic för jag vet ju hur den slutar, han offrar sig för henne, och sen dels för att jag bara kommer gråta så mycket.
Anledningen till att jag älskar lyckliga slut är för att resten av världen är så hemsk, det finns inte mycket rättvisa, dom goda människorna dör och folk som begår brott, är elaka och dåliga människor kommer undan med det.
I livet finns det ingen som helst garanti för att få ett lyckligt slut vilket skrämmer mig. Man vet aldrig vad som kommer att hända.
Därför vill jag att när jag ser på film så ska filmen vara varm, lite rolig och med ett lyckligt slut så jag får fly verkligheten till en bättre och mer rättvis värld en liten stund.
The Notebook

Words to live by

Borde skriva ut och sätta upp denna text på spegeln. Har ju mått bättre om man säger så...
Måste ändra eller rättare sagt, omprioritera en del för att må bättre psykiskt och fysiskt och leva istället för att mer.. genomlida.
Jag är den enda som kan skapa livet jag vill ha

Men visst?


Shit just got real



Jag är 20 år gammal. 20 och nio månader -ish. Och jag känner mig lite fast i livet.
Jag läste ett av mina inlägg för ungefär exakt ett år sedan där jag skrev om mina tankar inför framtiden och min frustration om att inte veta vad jag vill.
Frustrationen är fortfarande kvar, och jag vet fortfarande inte vad jag vill, men den är inte lika tydlig, sen om det är för att jag har vant mig vid den, ignorerar den eller för att jag inte är lika stressad inför framtiden längre vet jag inte. Antagligen någon av dom två första.

Jag pratade med min pappa om London och som vanligt kom vi in på livet och framtiden, rättare sagt min framtid. Han föreslog då att jag skulle göra en lista med mål och sätta dem inom en tidsram och skriva ner vad jag ska göra för att uppnå dem.
Då känner jag inte jag att jag slösar min tid och mina sabbatsår utan att jag har en plan. Eftersom det går bra på jobbet och jag nu ska bli skiftledare så känns det även som att mitt slit med alla nätter har gett resultat, så jag vill fortsätta på den positiva känslan. För vafan, jag kan ju om jag vill!!

Övergripande mål 2015:
- Komma igång med träningen igen
- Sluta äta så mycket skitmat
- Ta körkort
- Bli en grym skiftledare på McDonalds
- Hitta en utbildning till 2016

All i want for X-mas...


Upplagt av mig 2011 och nu har jag äntligen fått det såhär tre år senare, och det var definitivt värt väntan!
Jag har aldrig mått bättre på den fronten samtidigt som jag aldrig har mått sämre fysiskt. Allt, eller det mesta, grundar sig i att jag enbart jobbar natt mot min vilja egentligen.
Jag sover halva dagarna så min dygnsrytm blir helt sabbad. Men eftersom jag också är vaken på dagarna för att träffa min familj, mina vänner och min pojkvän så sover jag oregelbundet hela tiden.
Jag är konstant trött på grund av detta och vaknar aldrig upp och känner mig pigg, utan bara trött, grå och hängig. Detta resulterar i att jag knappt orkar träffa folk med normala dags-rutiner. Jag går hela tiden om min familj så jag ser dom knappt. Jag orkar aldrig träna, jag äter dåligt och jag blir sjuk hela tiden.
Just nu är jag förkyld vilket jag även var i slutet av november/början av december, sen blev det lite bättre (aldrig helt bra), och nu är jag där igen.
Jag har pratat med mitt jobb men inget händer, där har jag fått höra att i april så ska det nog gå att ändra. Men hur fan kommer jag må då om jag nu mår såhär? Och vill jag ens veta det?

Jag vill säga alive

true | Tumblr
 
Just nu så är jag "just breathing". I ridningen så finns det ett uttryck som heter "att åka häst" det betyder att man bara sitter på hästen och inte gör något, utan bara åker med. Men när man rider så arbetar man hela tiden och kämpar för varje steg hästen tar. I nuläget så åker jag häst fast på livet, om ni fattar vad jag menar. Jag bara "är" istället för att leva.
Jag har inte gett upp mitt liv helt, men det som jag nämnde tidigare, att det känns som om jag slösar bort vissa dagar.
 
Jag vill göra en förändring men vet inte riktigt hur, eller jo jag vet, men eftersom förändring är lite skrämmande så är det enklare att fortsätta i samma spår som jag gör nu. Men jag måste ta mig i kragen. få ändan ur vagnen och allt det där för jag vill inte sitta och vara halvnöjd med mitt liv, jag vill vara helt nöjd.
 
Förändringar:
- Jag vill få mer pengar så jag kan börja spara till en resa eller lägenhet, alltså måste jag jobba fler timmar
- För att jobba mer måste jag be Donken om fler timmar eller skaffa ett extra jobb
- Jag vill plugga i framtiden, alltså måste jag titta igenom utbudet av utbildningar
- Jag vill träffa mina vänner mer, alltså måste jag anstränga mig mer och planera bättre så vi hittar en dag att ses
- Jag vill fortsätta att träna tre gånger i veckan varav två på Sats, alltså måste jag planera mina lediga dagar så jag kommer iväg
- Jag vill få klart mitt rum hos mamma, alltså måste jag rensa och hitta bilder att fylla väggarna med

Från hjärtat

Jag är som sagt lite oppepad på livet, inte så att jag är deppig utan mer.. förstrerad och irriterad  kanske man kan säga, och lite deppig ändå.
 
Jag gick ju ut gymnasiet för ett halvår sedan och jag har fortfarande ingen aning om vad jag ska göra med livet. Vad jag  vill bli, eller vad jag vill plugga eller någonting alls känns det som. Eftersom det finns så många utbildningar så orkar jag inte riktigt ta tag i det heller utan jag gör det enklaste: jag unviker att tänka på det och struntar i det.
Inte den bästa lösningen, eller det är ingen lösning eftersom tiden går och jag blir bara mer och mer irriterad på mig själv att jag inte ens kollar upp mina olika alternativ.
Men eftersom jag inte vet vad jag vill, så har jag inget tydligt mål att sikta mot och det gör att min motevation att kolla utbildningar inte är så värts hög. När jag någongång kollade runt lite så blev jag nästan mer förvirrad än vad jag var innan, för hur ska jag vid 19 års ålder kunna veta vad jag har nytta av i framtiden? Varför måste jag göra vad som känns som ett nästan livsavgörande beslut nu?
Då finns det folk som säger att blir det fel kan man alltid börja om eller att dom fortfarande inte vet vad dom vill bli, men det känns inte speciellt tröstande..
 
Sen jobbar jag just nu halvtid vilket gör att dom dagarna jag inte jobbar känns som att jag "slösar", som att min ungdom försvinner eller hur jag nu ska uttrycka mig. Jag vill därför jobba heltid så mitt sabbatsår blir ett jobbår och sammtidigt få in lite pengar så jag kan börja spara till en resa, körkort eller lägenhet (lägenhet kan vi gå in på en annan gång). Så därför ska jag nu försöka byta jobb eller skaffa mig ett till. Men det är "osäker mark" för mig och därför lite läskigt, men jag försöker ha ett av mina favorituttryck i åtanke, "if you want something you never had you have to do something you've never done before", och bara köra.

Tidigare inlägg