Jag tog för någon vecka sedan ett av mitt livs svåraste beslut. Jag tog beslutet att sluta med fotbollen. Det kanske inte verkar som ett svårt eller stort beslut men för mig är det det. Jag har spelat fotboll sedan jag var 5-6 år och hållit på tills 18 års ålder. Det är över 10 år av mitt liv, exakt 13 år av min vardag där fotbollen har varit en stor del, . Träningar i vardagen och minst en match per helg så länge jag kan minnas.

 

Jag spelade, som ni kanske vet, i Sköndal som är ett bra lag, spel- och stämningsmässigt. Men efter lång skada så var det inte lika kul längre. Jag antog att det var en svacka (pga oträning och höst) men det blev färre och färre roliga stunder och suget efter träningarna försvann. Så efter många om och men så bestämde jag mig för att sluta.

 

Fotbollen har gett mig så många minnen. Jag minns fortfarande mitt 7-manna lag som jag var kapten över i Örby, hur hälften av laget gick i samma klass och hur vi slet på Örbys grusplan. Hur läskigt och svårt det var att gå över till 11-manna, som är en helt annan typ av fotboll, och hur ovant det var att träna på konstgräs i början.

Jag minns också beslutet om högstadiet och fotbollsklass eller inte. Hur jag velade, hur mycket jag diskuterade med pappa och hur nervös jag var innan och under prov-träningen. Och framförallt hur glad jag blev när jag kom in.

 

3 år i fotbollsklass, de mest prövande åren i mitt liv hittills. Fan va tufft det var att köra med killarna i början, de var längre, starkare, bättre, tuffare och snabbare än jag men jag lärde mig så otroligt mycket. Jag slutade be om ursäkt för mig själv på planen, jag blev tuffare, bättre, började göra mål, tacklades tillbaka och jag stod på mig!

 

Jag minns också när jag som sjua spelade DM med niorna och jag, som inte är målvakt, stod i mål för att ingen annan ville. Med publik på läktaren och hela min klass som satt och tittade på min vänstra sida, precis vid målet. Jag vet att vi förlorade men fan vad stolt jag är över mig själv för jag gjorde mitt bästa som ovan mot 2 år äldre, inomhus.

 

Efter att Örby la ner gick jag gick till Enskede. Definitivt min roligaste fotbollsperiod och lag jag spelat i. Underbar lagstämning och vi hade så kul tillsammans. Vi åkte på träningsläger till Italien, cuper, träningsläger och hade lagträffar. När Enskede sen la ner gick jag till Sköndals damer. Tuffare än tjejfotboll och bättre än de lagen jag spelat i innan. Här ville alla spela och vinna, det var inte bara viktigt att ha kul och det gillade jag. Men jag skadade som sagt knät och var borta hela våren/sommaren och när jag kom tillbaka var det inte samma sak längre.

Jag avvaktade ett tag för det var väldigt kul emellanåt. Jag spelade matcher med f-18 (tjejfotboll med -94;or som äldst) och det gick bra och var kul. Men suget fanns inte där som det hade gjort innan så jag la av. Det var inte kul längre och det är ju anledning till varför jag har spelat fotboll i alla dessa år för det var så jävla roligt.