I torsdags åkte jag tåg till Stockholm för att på fredagen gå på min väns begravning. Hela vistelsen känns som en avlägsen dröm samtidigt som minnena är tydliga... Hela begravningen var oerhört jobbig och overkligt. Allt som har med det här att göra känns overkligt och konstigt och hemskt och jobbig.
Det ”positiva” var lättnaden över att det var över och att en hel del spänningar släppte. På lördagen sov jag nästan hela dagen, och sen ytterligare tolv timmar natten till söndagen.

Jag kör fortfarande på mantrat ”en sak i taget” för att orka ta tag i skolan som jag ligger efter med, och lite medvind har jag fått för jag fick igår veta att jag klarade mitt första omprov! Det är en sån jävla lättnad på ren svenska! Det innebär att jag har ett omprov och en komplettering på en gruppinlämning som rest, men tre av fem moment är nu godkända, en sak i taget.

 

Annars händer det inte så mycket här, jag går i skolan eller pluggar, kollar på Big Bang, lagar mat och diskar, dricker te och citronvatten för att hålla mig frisk och idag var jag på två 30 minuters pass på gymet med Ida, så det blir tredje veckan i rad jag tränar.