”En sak i taget”
Det ”positiva” var lättnaden över att det var över och att en hel del spänningar släppte. På lördagen sov jag nästan hela dagen, och sen ytterligare tolv timmar natten till söndagen.
Jag kör fortfarande på mantrat ”en sak i taget” för att orka ta tag i skolan som jag ligger efter med, och lite medvind har jag fått för jag fick igår veta att jag klarade mitt första omprov! Det är en sån jävla lättnad på ren svenska! Det innebär att jag har ett omprov och en komplettering på en gruppinlämning som rest, men tre av fem moment är nu godkända, en sak i taget.
24 november
Nu är det mindre än en månad kvar tills julafton och jag har redan börjat spela julmusik! Jag har inget julpynt precis som ingen annan har i mitt lilla Helsingborgs-gäng har så vi ska ut och leta efter billigt pynt någon dag.
Min favoritjullåt:
Tisdag
Nästa inlämning är om cirka två veckor så Ida, som jag skriver med, och jag har redan nu börjat planera upplägget vilket känns bra.
För två veckor sen...
Onsdag
På lördagen har jag prov som jag har pluggat till men jag vet inte hur det kommer gå i och med begravningen dagen innan. Men jag resonerar som så att jag kan inte mer än mitt bästa och skiter det sig får jag bara göra om provet.
Annars har jag börjat gå med min vinterjacka vilket är så skönt! Det är inte jättekallt här men det blåser en del och på föreläsningarna börjar jag alltid frysa och då är jackan väldigt bra att dra över axlarna. Sen är jackan också en del i min plan att hålla mig varm för att inte bli sjuk igen, vilket hittills fungerar.
I måndags var jag på mitt första träningspass på mitt nya gym och det måste vara det första ordentliga passet jag har gjort på år så jag har en rejäl träningsvärk i benen, magen, rumpan, armarna och magen...
Uppdatering av läget
Denna vecka har varit tuff. Nu är det mycket och jag kämpar med nästan allt känns det som. Jag försöker hålla mig frisk, jag har två omprov (just för att jag har varit sjuk så mycket) plus den nuvarande kursen och allt med Aurélie.
Jag försöker hålla fast vid att ta en sak i taget och att jag inte är ensam. Som tur är har jag hittat personer som jag kan prata med och som stöttar mig, och såklart har jag familjen ett telefonsamtal bort.
Men det känns tungt och idag kände jag mig bara tom. Kanske är ett bakslag från en vecka med långa dagar och sena kvällar med plugg eller nervositet för det först omprovet imorgon bitti.
Den värsta kvällen i mitt liv
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, för vad kan man säga när ens bästa vän oväntat går bort? Som dessutom skulle ha fyllt 23 år idag.
Nu har snart en vecka passerat sen jag i torsdagskväll fick beskedet att Aurélie hade gått bort. Det känns overkligt, som om det egentligen inte har hänt. Antagligen för att det tar längre tid än en vecka att ta in och smälta något sånt här men också för att i min vardag här i Helsingborg så märks det inte att hon är borta och då är det som om det aldrig har hänt. Eller det är det jag låtsats iallafall. Jag vet inte hur jag ska hantera det annars.
